aaangelika kerstin louise swenssown

vad ska jag skriva om? hm kanske om mobbning? ja för kommer ju inte på någonting annat. 

jag har varit mobbad sen jag började förskolan, jag hade inga vänner precis, dom som gick i min klass och dom som var äldre än mig retade mig för jag var stor redan som liten, när jag kom upp till 6:an och skulle börja på ct så trodde jag det skulle bli bättre men hade fel, alla 6:or upp till 9:or höll på att reta mig, kalla mig fet, kasta saker efter mig. när jag började sjuan så redan då blev jag trött på dom och jag rev en i min klass för jag var trött på att han höll på att reta mig hela tiden, när jag började 8:an så blandades alla klasserna så från att gå 6:an och 7:an med dom som gick på oderljunga skolan till att gå med några andra som man inte kände riktikt, och då hamnade man i en annan korridor med andra människor som tyckte det var kul att hålla på med mig, från viskningar om mig, höga ord, blickar, slag, sparkar, folk som spotta på mig, folk som sa att jag inte hade några vänner, slängde fotboll efter mig, försökte fälla mig, folk som fick mig att bryta ihop, fick mig att inte våga gå själv till skolan, våga gå själv genom korridorerna utan att få upp tankar och bilder om att dom skratta åt mig och det var ju sant, fick mig att få panik, dom fick mig till att få ångest att gå till skolan, att ångra varje sekund i skolan, att inte våga gå in på lektionerna, ville bara låsa in mig själv på toan, varje sekund på den skolan var ett helvete, och ville inte tillbaka en ända sekund, sa till lärarna och rektorn men det hände ingenting! dom vände ryggen till när det hände någonting mot mig, men om jag gjorde något så såg dom det direkt och det var bara mitt fel att det hände, att dom inte kunde göra någonting åt det. när jag väl slutade nian så trodde jag det skulle sluta men det gjorde det inte, började på iv och var rädd, vågade inte prata med någon av dom som gick där, ville inte försöka få nya vänner, ville bara hem, orkade inte, men på iv så var det ingen mobbning men när det året var klart så började jag på jacobskolan i hässleholm och där började det, blickarna, snacket backom ryggen skratten och orden, gick ett år och några månader på den skolan sen bytade jag till åbyskolan i klippan. en sak hände när jag satt på stationen i hässleholm när jag gick i ettan och min lilla syster höll mig sällskap och en från den skolan kom förbi och sa "jaså det e här feta klubben har sitt möte? hahahaha!" jag blev så ledsen och arg på samma gång! nu när jag går i klippan så går jag andra året för andra gången och vågar fortfarande inte gå själv i korridorerna, litar inte på folk, kollar ner i gålvet när jag går så jag slipper se folket kolla på mig fast jag känner deras blickar mot mig, försöker klara av varje dag utan att få panik och ångest. med få vänner som jag vet jag kan lita på och en underbar pojkvän så mår jag bra! finns stunder då jag gråter mig till söms, och det finns stunder då jag inte kan förklara varför jag e arg, jag kan inte hantera mina känslor, vet inte varför men kan inte det längre! jag e stor, tjock, mullig hur fan man nu ska säga, men det e sån jag e! och jag har levt med det i snart 20 år så varför kan inte ni leva med det den stunden ni ser mig?!